har inte skrivit på ett tag...tankarna bara snurrar runt i mitt huvud...vissa dagar är de hur positiva som helst för att efter några timmar avvika till motsatsen.
Vet inte varför, vet inte ens hur jag ska börja förklara. Hur kan man ens försöka förklara något som man inte ens begriper själv?

Men jag ska försöka...för på något vis kanske det klarnar för mig om jag får skriva av mig...då kanske jag slutligen kommit underfund med vad det är och varför.
så vi försöker väl..

När jag tog studenten och stod ute på verandan vid brukshotellet i min röda glansiga klänning hade jag hela livet framför mig men i mitt huvud var det välplanerat.
Efter några timmars festande och firande kom en dåvarande klasskamrat fram till mig. Vi satte oss och pratade och efter en stund fick jag frågan slängd rakt i mitt ansikte... Varför har du alltid varit så divig?

Va? jag? blev mitt svar. Ja svarade hon, det är nog inte bara jag som har tyckt det.
Som vanligt fick jag förklara mig att jag inte alls är någon diva, jag är blyg när jag möter nya personer,( jag var det då iaf) och noga med vilka jag släpper in, innanför mina murar. Något som hon senare tack och lov förstod.
Jag kan än idag bli sårad när jag tänker tillbaka på det hon sa men samtidigt har jag full förståelse för att hon trodde så, för i hennes ögon hade det ju sett ut som att jag var en diva. Hon hade ju aldrig tagit chansen att lära känna mig men jag hade heller inte gett henne den möjligheten.
Jag kan såhär i efterhand ärligt säga att jag lättare släpper in människor men jag är fortfarande försiktig.
För om man blivit sårad flera gånger under sin uppväxt av vänner, familj och bekanta då är det inte så konstigt om man håller en viss distans men att bygga upp tjocka murar omkring en är ingen bra idé men det kunde man ju inte veta då!
Jag har genom åren fått skinn på näsan och mina murar har sen länge brustit men jag har fortfarande en skyddande atmosfär som jag vårdar...mitt hem! Hit kommer ingen som jag inte vill ha hit och det känns bra. här kan jag stänga in mig när jag behöver tid för mig själv. Jag har funnit min borg men mitt hjärta har rivit mina murar.

Men jag bär fortfarande på en rädsla, en rädsla för att inte bli accepterad...en rädsla för att folk inte ska tycka om mig för den jag är.
Denna känsla gjorde mig otroligt nervös när jag träffade mitt älsklings föräldrar för första gången som hans tjej ( har ju träffat dem förut ett antal gånger) men det visade sig att jag ännu en gång hade oroat mig i onödan. =) Jag har verkligen lärt mig att jag inte behöver gömma mig bakom någon fasad jag är den jag är och personer i min omgivning tycker faktiskt om mig för mig!
Vem behöver gömma sig bakom en tjock mur när man kan må så otroligt bra av att vara den man föddes som?

Det är denna känsla som spökat inom mig den senaste tiden, ett lyckorus helt enkelt och det har bidragit till att jag de senaste dagarna försöker hitta mig själv! Jag är föralltid ena halvan av tvillingarna persson men jag är dessutom Jennie! så är det bara!
blev ett långt inlägg, men det behövs ibland! tack för er tid nu ska här städas! pissväder ute så bäst att passa på, i kväll blir det filmmys med tända ljus. myys!

Tjingeling!